Volvo 240

Volvo 240 och 260 är bland de bilar som sålts i allra störst kvantiteter på den svenska bilmarknaden och de har numera fått kultstatus efter att produktionen upphörde. Totalt såldes över 2,8 miljoner exemplar världen över.

Femdörrarsvarianten blev snabbt ett populärt val bland de svenska barnfamiljerna, bland annat tack vare sitt stora lastutrymme där man kunde trycka in allt från barnvagnar och barncyklar till campingtält och hockeyutrustning. När den svenska komedin ”Vi hade i alla fall tur med vädret” skulle spelas in  i Norrbotten sommaren 1979 var en femdörrars Volvo 240 det naturliga valet av färdmedel för familjen Backlunds husvagnssemester.

Volvo marknadsförde också sin 240 med argument om krocksäkerhet och slittålighet. Den robusta designen gjorde 240:n till en mycket stryktålig bil, och de 4-cylindriga motorerna och manuella 4-växlade växellådorna blev legendariska för sin uthållighet. Ett stående skämt var att det tog 20 000 mil att slita in växellådorna.

Tyvärr hade 240:n samtidigt stora problem med rost och bränsleförbrukningen var enorm. Allra värst vad gäller bränsleekonomin var de äldre automatiska växellådorna med tre steg. Det var så illa att folk började bygga om den till manuella växellådor för att få ned bränsleförbrukningen. Man kunde på detta vis vanligen minska bränsleåtgången med åtminstone 0,3 dl per mil.

Volvo 240 var under många år den vanligaste privatbilen på de svenska vägarna, och år 2003 – hela tio år efter att produktionen upphört – var Volvo 240 fortfarande den näst vanligaste Volvon i Sverige.

Volvo 240

Produktion

Produktionen av 240 kom igång under hösten 1974 och skulle komma att fortsätta ända till 1993. Produktionen av Volvo 240 överlappade produktionen av Volvo 700, som när den introducerades år 1982 bara ersatte Volvo 260 inte Volvo 240. Volvo 240 och Volvo 700 marknadsfördes parallellt i över ett decennium, och 700:an pensionerades faktiskt ett år innan 240:n.

Tillverkningen av Volvo 240 avslutades i maj 1993 eftersom man behövde plats för den nya Volvo 850. Den allra sista Volvo 240:n var en grön herrgårdsvagn som stod färdig den 5 maj 1993.

Utförande

Liksom föregångaren Volvo 140 designades Volvo 240 av Jan Wilsgaard. Volvo 240 var en vidareutveckling av Volvo 140, och på de allra första årgångarna kan man också tydligt se inspiration från konceptbilen Volvo VESC från 1972. En viktigt skillnad mellan Volvo 140 och Volvo 240 var att 240:n försetts med MacPherson fjäderben, vilket gjorde den betydligt enklare att styra.

Redan från början var Volvo 240 tillgänglig i sex olika varianter: 242L, 242DL, 242GT, 244DL, 244GL, 245L och 245DL. 242:orna hade två dörrar, 244:orna var fyradörrarsbilar och 245 var kombimodellen. Från och med årsmodell 1983 upphörde Volvo med dessa beteckningar och det officiella namnet för samtliga blev 240.

Under den långa tid som Volvo 240 var i produktion han den genomgå många förändringar. En av de största stod årsmodellen 1981 för, som hade en helt ny front och inredning.

Efter 1985 blev modellvarianterna färre, eftersom Volvo hade börjat fokusera på Volvo 740 istället.

Motorsport & Volvo 240

Volvo 240 var definitivt inte någon sportbil, men kom ändå att omfamnas av bland annat rallyförare under 1980-talet. 1983 valde Volvo att ta fasta på detta och skapade en särskild version av 240 Turbo som exporterades till USA. Den här versionen hade bland annat fått ett större turboaggregat och flera andra modifieringar för ökad prestanda.

Volvo 240 kan inte ens med bästa vilja beskrivas som en smidig bil, men turboversionerna av den kunde komma upp i 260 km/h på raksträckorna vilket gjorde den till ett intressant val för biltävlingar som kördes på banor med långa raksträckor, såsom Hockenheim, Monza och Bathurst.

Europa

Ett av de mest framgångsrika lagen som körde Volvo 240 var Eggenberger Motorsport. Framåt slutet av European Touring Car Championship (ETCC) 1984 vann det svenska laget Sportpromotion loppet EG Trophy på Zolder, och följde sedan upp med en silverplacering i 500 km del Mugello. Året därpå började den schweiziska motorlegendaren Reudi Eggenberger arbeta för Volvo. Eggenberger Motorsport, med förarna Thomas Lindström och Gianfranco Brancatelli, vann hela 1985 ETCC i hård konkurrens med bland annat BMW och regerande mästarna TWR. Därefter lämnade Eggenberger Volvo för Ford Sierrra, varpå Volvo värvade det belgiska arbetslaget RAS Sport. Thomas Lindström fick Johnny Cecotto, Ulf Granberg och Anders Olofsson som nya kompanjoner. Under 1986 vann laget tävlingar på Hockenheim, Anderstorp, Österreichring, Zolder och Brno. Det visade sig dock att otillåtet bränsle använts på Anderstorp och Österreichring, vilket gjorde att dessa segrar inte räknades för laget och Lindström lyckades inte försvara sin ETCC-titel.

Nya Zeeland och Australien

Det var inte bara här hemma i Europa som man kunde se Volvo 240 på prestigefyllda biltävlingar. På andra sidan jordklotet beslutade sig nyazeeländaren Mark Petch för att köpa en Volvo 240T från det svenska Magnum-laget, och förarna Robbie Francevic och Michel Delcourt vann Wellington 500 Street Race i januari 1985 efter att ha startat längst bak eftersom volvon inte anlände i tid för att de skulle kunna kvalificera sig till en bättre startplats inför loppet.

Robbie Francevic kom sedan femma i Australian Touring Car Championship (ATCC) 1985, med segrar i Symmons Plains och Oran Park. Året därpå anslöt sig svenske Thomas Lindström för Wellington 500 och från hemlandet tog han med sig de senaste uppgraderingarna från Volvo 240:ns motor och fjädring.

Mark Petch sålde sitt lag 1986 och det bytte namn till Volvo Dealer Team. Nu hade man två bilar att köra – en för Robbie Francevic och en för autraliensaren John Bowe. Francevic vann ATCC 1986, vilket var första och enda gången sedan starten 1960 som det guldet togs av en volvoförare.

Folkrace

Eftersom Volvo 240 är en robust bil och brukade finnas tillgänglig begagnad för en billig penning blev den en vanlig syn i folkracing.

Volvo Original Cup

Volvo Original Cup (VOC) är ett amatörmästerskap för rallyförare som kör Volvo 240, Volvo 740 eller Volvo 940. För att så många som möjligt ska ha råd att delta är reglerna strikta för hur mycket bilarna får modifieras.